Bouppteckning No 3
1870 den 16 Augusti förrättades bouppteckning efter Hemmansägaren Olof Stefansson i Höglunda som afled den 1:a nästlidne Juli och efterlemnat Enkan Märta Karolina Persdotter samt fyra minderåriga barn, nemligen, med förra giftet döttrarna Märta Margareta 14 och Lisa Kristina 11 år gamla, hvars rätt iakttogs av deras laga förmyndare Hemmansägaren Erik Magnus Andersson i Stugun och Nybodarna, samt vid senare giftet Sonen Stefan om 10 månader och dottern Elsa Kristina 3 år, vilkas rätt bevakades av Hemmansägaren Erik Håkansson i Borglunda i egenskap av interimsförmyndare.

Enkan tillsades att uppgifva boets tillgångar och skulder samt före… boets ställning rörande handlingar,  Varefter uppteckning och värdering företogs på sätt och i den ordning som följer.

Fastighet
1. Förrättades Ragunda Härads Rätts fasta av den 20 September 1859, därav inhämtades, att Olof Stefansson och dess förra hustru Elsa Jonsdotter av  skattehemanet Nr 1 om 1 7/8 tunnland i Höglunda fått sig överlåtet en tiondel.
2. Hade bemälde man och hustru genom börd av Hemmansägaren N J Balk tillvunnit sig 15/48 tunnland av samma hemman, enligt Härads Rättens lagfartsprotokoll den 22 september 1864, för 600 Rd och därpå undfått fasta den 10 april 1865
3. Visades att dessa sammanlagda Hemmansdelar blivit i ett sammanhang åsätta ett taxeringsvärde af 2.500 Riksdaler Rmt men då, i avvittring mellan Olof Stefansson och de 2e döttrarna de senare tillkommit hälften av fastigheten, upptages här endast halfva taxeringsvärdet med 1 250 Rd”

----------------------------------------------------------------------------------------------------

1874 gifte sig Märta Carolina med Per Larsson från Värmland. Med honom fick hon två söner Lars född 1873 och Elias Peter född 1875. Märta Carolina avled 1886 42 år gammal i Höglunda, Stugun. Per Larsson var då blind och  ensam med sina två söner 10 och 8 år gamla. (Stugun AI:11 sid 37).

1897 hade båda sönerna flyttat och arbetade som drängar i Höglunda. År 1898 utvandrade Lars Persson till Amerika. Nedanstående vykort är sänt från Lars Persson i Bovill Idaho ”Till min snälla moster Erika” efter att Erikas dotter Emma avlidit. Elias Petter gifte sig år 1900 och flyttade till Höglunda No 1. Per Larsson flyttade då in på Fattiggården i Stugun, där bodde han till sin död år 1915.

Margareta född 1846-06-11 i Optand.  Vid 15 års ålder, år 1861,  blev Margareta föräldralös och 1862-04-30 flyttade hon till sin faster Kerstin Eliasson i Stugun.  1864 gifte sig Margareta med sin kusin Per Olof Sahlin.  Deras första barn Paulus föddes 1864 och avled av okänd orsak 16 år gammal. Nästa barn, Brita Kristina föddes 1867, hon var den enda av de fem barnen som nådde vuxen ålder. Hon gite sig med Karl Robert Arosell från Ovansjö och de fick två barn.

Margareta och Per Olof fick ytterligare tre barn, Margareta 1869-1876, Märta Kristina 1872-1876 och Nils Petter 1875-1876. Alla tre barnen dog av scharlakansfeber inom loppet av en vecka.

Margareta uthärdade inte förlusten av sina små barn och hon tog sitt liv 1876-07-07.

"Mästersmeden och fångstmannen Per Olof Sahlin

Av Wilhelm Forssberg

 Per Olof Sahlin i Stugun var mångfrestare av stora mått. För honom existerade inga omöjligheter. Han gjorde i stort sett allt, som han föresatte sig att göra, och han rörde sig inom vitt skilda områden. Han var en särdeles skicklig smed, en duktig och god snickare, skräddare och skomakare till husbehov och dessutom en man, som klarade alla de tusen och en svårigheter, som möter en fattig dagsverkstorpare på livsstigen. Men så hade han också gott påbrå från förnämligt håll. Hans farfars far var den berömde kyrkobyggmästaren, Påhl Pehrsson. Men de otvivelaktigt rika arvsanlagen nedärvda från den geniale byggmästaren, fingo dock aldrig odlas och utformas till fullkomnad, då dagens slit och grovarbetets tunga hindrande reste oöverstigliga murar.

Han var född den 17 mars 1836, och hans fader hette Paulus Salomonsson Sahlin. Denne bebodde ett torp under stamhemmanet, vilket Per Olof senare övertog. Paulus Salomonsson Sahlin erhöll i arv efter sin fader Salomon Påhlson, som var son till kyrkbyggmästaren, en gammal stol, en skinnfäll, en get och 80 kr i reda pengar, dvs han tillerkändes 80 kr, men av en eller annan orsak bekom han aldrig summan.

 Per Olof Sahlin var en storväxt man och i besittning av väldiga kroppskrafter, särskilt var han känd för sin utomordentliga förmåga att bära tunga bördor i mesen. Han var båtbyggare av rang, och en vårdag, då han hade lagt sista handen vid arbetet på en ny båt, kom han på den idén, att han skulle frakta båten till ett sju kilometer från hans hem beläget fiskevatten, som kallades Långtjärn och som var känt för sin rikliga tillgång på fisk. Han hade ej någon häst, som han kunde anlita vid transporten, och en häst var vid närmare eftertanke inte så nödvändig heller. Han tog sin gamla beprövade mes och gav sig iväg. Han hade bundit båten rätt upp och ned i mesen och med fören högt över huvudet. Den smala skogtrånga stigen medgav intet annat sätt. Vägens många stenar och skogens kvistar och grenar hindrade honom på allehanda sätt och vis, och bördans oformlighet ställde hans balanseringsförmåga på hårt prov, men båten sjösattes före kvällningen i tjärnen, och när Per Olof någon gång på natten vände åter mot hemmet, var han nöjd med sin dag, och nyfångad fisk hade han också i mesen på ryggen.

-        Det var kanske en liten båt, säger någon.

-        Den var nog inte så liten. Sex personer kunde vid rodd gott rymmas inom relingen och ha det trivsamt och bekvämt.

En gång var han ute i älgskog, och med ett av honom själv förfärdigat gevär turades det så bra, att han gjorde ett verkligt lyckoskott. Han fällde nämligen två djur med ett skott. Han skog en älgko i hjärtat, varvid kulan även dödade en bakom kon stående kalv, som träffades i korset. Sedan lindade han in ett av älgkons lår i älghuden  och bar detta i mesen hem till byn. Han hade lång väg att gå och oländig mark att färdas över, och när han kom hem, hade skinnet skavts bort från ryggen och blod rann efter ryggtavlan. Men dylika småsaker hade ingenting att betyda för en sådan kraftkarl som Per Olof Sahlin! Han var glad över sitt lyckade skott, och han var glad över den tunga bördan.

 Han styrka eller rättare sagt hans obegränsade tilltro till denna styrka bragte honom dock på äldre dagar ofärd och årslånga mödor och lidande. Vid ett tillfälle skulle han utföra några reparationer på en vattensåg i Greningen, och denna såg befann sig i gång, då Per Olof kom tillstädes. För att kvickt nog få sågen att stanna och för att bromsa upp maskineriet satte han ena axeln under sågramskanten, men det gick inte riktigt bra den gången, den tunga sågramen var starkare än mannen och Per Olof  bröts ihop och skadade sig ryggrad. Från denna dag och till sin död var han invalid, hans raka gestalt blev böjd, och huvudet sjönk ned mellan axlarna.

 Svårigheter av skilda slag hindrade honom från effektiv läkarevård. Det blev i stället att ligga hemma i stugan och låta ryggen läka sig själv efter bästa förmåga, men en dag, då han fick höra, att en stockholms-doktor befann sig i Bräcke, reste han dit och frågade denne till råds. Doktorn konstaterade att intet fanns att göra åt den skadade ryggen, men för att Per Olof skulle kunna hjälpligt reda sig förordnade han att Per Olof alltid framledes borde bära en protes, en järnväst. Och så, visade han också en dylik väst, som han hade med sig bland sina läkargrejor och nämnde även priset. Per Olof fann detta för högt, betalade och tackade för konsultationen och reste hem och hasade sig in i smedjan, där han smidde sig en järnväst med fjädrar och allt, en järnväst, som fyllde sin uppgift och gav Per Olof det stöd och den hjälp, som hans stukade rygg behövde allt framgent.

 Mitt emot Sahlinstorpet, på motsatta sidan Indalsälven, bodde en gammal och sjuklig skräddare, som hette Stålgren. Denne man var den lycklige innehavaren av en symaskin, och på den tiden ansågs en symaskin vara en förunderlig sak och ett märkeligt ting. Per Olof Sahlin rodde över älven några gånger och gick och tittade på den där maskinen, och när han tyckte att han hade konstruktionen riktigt bra i huvudet, satte han igång med att själv förfärdiga en symaskin. Han höll till i smedjan och hamrade och smidde och borrade och filade, men han gjorde det så där i skymundan och talade inte om för någon, vad det var, han sysslade med, och så till slut hade han, en symaskin färdig. Han hade gjort varenda del i den, hjul, skruvar, skyttel, allting hade han själv förfärdigat med sina grova smednävar. Och med denna maskin sydde han sedan från den dagen alla sina kläder, såväl yttre som inre plagg.

 Han var en god älgjägare och en enastående skicklig fångstman. Med snaror och giller gångade han skogsfågel, och i trampsaxar och järn tog han den listige mickel. Att han vid rävfångst använde egenhändigt smidda rävsaxar är en självklar sak. Han hade sin speciella modell, och ”Sahlin-jägaren” hade gott rykte om sig och voro kände och eftersökta av gillrare och jägare på många håll inom Jämtland.

 Tång och krok för tandutdragning mixtrade han också till i sin smedja, och när ”tannränsla” pinade bygdeborna, var det att gå till Per Olof, som glatt och filligt hjälpte dem från fördömelsen. Visserligen brukade bitar av käkbenet ibland följa med, när han tog i på skarpen, men han fyllde sin plats som ”tanddoktor”, efter dåtidens enkla fordringar, och då fanns ju ej skäl att begära något mera.

År 1876 var ett sorgeår för Per Olof Sahlin. Det året dogo tre av hans barn, två flickor och en pojke, under en tidrymd av åtta dagar. De begravdes alla tre i en och samma kista, vilken fadern förfärdigat. Tre månader därefter dog hans hustru Margareta i en ålder av 30 år. Det var sorg över barnens död och nattvak och slit, som bröt hennes livskraft och gav henne plats innanför kyrkmuren vid älvstranden, där det enkla och vackra trätemplet alltfort reser sig, minnande om den konstförfarne kyrkbyggmästaren.

 Någon gång på äldre dar fick Per Olof besök av en person, vilken som ombud för Nordiska Museet önskade förvärva den mångomtalade symaskinen. Per Olof drog på målet och lämnade intet klart besked utan sade sig vilja fundera på saken. Men när ombudet hade gått för att senare återkomma tog Per Olof och slog sönder sin symaskin och förstörde den fullkomligt, och när detta var gjort, sade han: ”Nu behöver dom inte skratta åt mig på grund av den här saken”. Så gick det med den sinnrika symaskinen, som nog fullt ut fyllt sin plats på Nordiska Museet och som egentligen med rätta borde ha tillhört jämtarnas eget museum i Östersund, där den förvisso icke framlockat löje utan aktning och beundran.

 Per Olof Sahlin avled den 31 jan 1921, och nu när ålderns patina börjat lägga sig över minnet, är det, som om man skulle börja få en viss insikt om betydelsen av hans liv och arbete."

Ingeborg Kristina född 1853-10-09 i Optand och var yngst av döttrarna.
Hon var bara åtta år när hon blev föräldralös. Hon kom till sin moster Märta Johansdotter och hennes man Magnus Mattsson och arbetade som piga. 1865-12-08 flyttade hon till faster Kerstin Eliasdotter i Stugun. 1876-12-16 började hon arbeta som piga hos Jonas Johansson Sannbom och hustrun Engla Andersdotter i Stugu by.

Ingeborg Kristina fick en oäkta dotter, Amanda Justina,  på julafton 1878. Barnet dog av barnsjukdom den 18 januari 1879, 24 dagar gammal. Vid den här tiden arbetade Ingeborg Kristina  för Bonden Nils Petter Holmqvist. Av okänd dödorsak avled Ingeborg Kristina år 1883, 30 år gammal.

 Johan, det yngsta barnet föddes 1859-12-29 i Optand. Han blev bara knappt tre månader gammal. Han dog 1860-03-26.