Kalle (son till Oskar) berättar:
Varför Ante flyttade just till Djuriken vet jag inte säkert, men han var väl ute efter ett eget, där man kunde försörja en familj.

Sven-Erik (sonson till Magnus via Anton) vet att berätta:
Det fanns en avverkningsrätt på 20 år efter köpet 1872, vilket innebar att säljaren kunde avverka som han ville. Det fanns nog en gräns på trädstorleken, men de plockade säkert ut det bästa. Efter många år protesterade Magnus mot detta och blev stämd i tingsrätten och vann detta mål.
Erika var väldigt duktig och organiserad. Hon skötte om allt därhemma. Ante var ju ute och skräddade.

Ante spelade troligen klarinett. ”Det var en glad gubbe det” har Pers dotter Hedvig berättat. Ante har beskrivits som gladlynt och sällskaplig och hade kontakter inom ett stort område som han bevandrade till fots för att skrädda. Det berättas att han alltid bar med sig sitt strykjärn på en käpp över axeln och sin skräddarsax, som nu finns att beskåda hos sonsonsonen Sven-Erik i Djuriken.

Sven-Erik berättar:

Skräddarsaxen som försvann!

Min farmor (Anna) förvaltade skräddare Antes sax och det krävdes alltid en redogörelse över vad som skulle klippas och sedan ett godkännande innan möjligheten gavs att få låna saxen. 

I samband med en renovering av mangårdsbyggnaden 1950 lånade min far saxen och efter slutfört arbete saknades den. Farmor och vi övriga letade under lång tid saxen på alla tänkbara ställen utan resultat.

Jag helrenoverade mangårdsbyggnaden precis 40 år senare och började med att borra ett hål för att kunna riva upp golvet. Döm av förvåning när det började gnissla i borrhålet, men efter lite stämjärn och kofotsarbete kunde jag konstatera att där låg Ante Lindqvist skräddarsax gömd i 40 år.

Barbro (sondotter till Magnus via Anton) kan berätta:

Min svärmor bodde i Sörviken i Sundsjö socken.  Hon frågade mig vid ett tillfälle om vi hade någon skräddare i släkten, och det hade vi ju. Ante Lindqvist hade varit i Sundsjö och skräddat. Det blev en del festande så när han skulle åka hem lade han sig i släden bakom hästen och somnade. När hästen passerade Sörviken, där min svärmor bodde, såg de ekipaget och förundrades över att hästen hittade vägen hem, trots att Ante låg och sov i släden. Resvägen var drygt två mil.

Jan (dotterson till Magnus via Brita) vet att berätta:

Om Holvar (Halvar Sundin i Bjerte, född 1830 i Fanbyn, Sundsjö) har mormor Anna berättat att han kom från Bjärte och att han visste i förväg vad som skulle hända. Han kunde säga att nu kommer det någon och efter en halvtimme så dök det upp en person. Holvar kunde stämma blod och bota sjukdomar. Han visste en hel del om djursjukdomar också.

En gång hade Ante fått en yxa i huvudet när den släppte från skaftet och han fick en väldig huvudvärk. Då gick han till Holvar, som gick ut och hämtade en smörja eller dekokt som Ante skulle smörja huvudet med och slänga resten i elden. Ante gjorde så och smorde sig en gång till men så sparade han det sista och drack upp det sedan för det innehöll ju en del sprit. Men huvudvärken kom tillbaka och Ante fick gå till Holvar igen, som sa' att Ante hade ju inte gjort som han blivit tillsagd. Så fick han en ny medicin och då gjorde han som han blivit tillsagd och blev kvitt huvudvärken.

En annan historia om Holvar är att han tog sparken till Pilgrimstad för att handla. När han kom ut från affären stod en karl där och höll i sparken och kom inte loss förrän Holvar tackade för att han bevakat sparken och sa att han kunde släppa nu.

Jag tror inte att det finns några historier nedskrivna om Holvar, som nog var jämnårig med Ante som var född 1840. Det fanns folk i min släkt också, på Linehäll, som kunde sköta djursjukdomar på ett bra sätt. Jag fick själv lära mig att förlösa både kor och får.

Det finns ett foto av Holvar som tagits vid återfinnandet av en pojke, Stig Eriksson, som gått vilse när han följde efter sin far som var på väg från hemmet i Grytan till Vamsta. Stig blev återfunnen död i trakten av Storflon söder om Kolåsens fäbodar.

 Lille Stig Eriksson gick vilse den 21/6 1917
och återfanns död på Storflon söder om Kålåsens fäbodar, den 25/6 kl fyra på eftermiddagen. Stig ville följa med sin far från Grytan till Vamsta men fick inte. Han leker hemma på gården med sin kamrat Helge Persson. Stig bestämmer sig för att följa efter pappa Erik Justinus men kamraten följer inte med. Han går hem och försöker berätta vart Stig tagit vägen. Nära 400 personer söker efter Stig från alla grannbyar.

 Brunflobygden 1987 årgång 39 sidan 49-55 (Bror Halvarsson)