Jämtlandsposten, N:o 86, Måndagen 28 Juli 1890
Till Jämtland för att dö

När eftermidagssolen under fjorsommaren kändes allt för tryckande och jag genom esplanaden styrde kosan öfver Frösöbron för att låta den friska sjöbrisen blåsa bort den tunga dåsigheten och höra storsjöböljornas skvalpande öfver halvrutten tång, hände det ibland att jag ofrivilligt häjdade mina steg.

Hvad såg jag? Åh, några människor, det var alltsammans. Ett par unga, vackra damer, som jag sett tusen gånger förut, men åtföljda af ett par främmande flickor, hvilkas sydländska skönhet genast frapperade mig. De voro synbarligen utlänningar. Man visste ej hvad man mäst skulle beundra, de bruna, sammetsmjuka ögonen eller det rika, svartglänsande håret. Den äldre af systrarne var omkring 20 år. Det var en ovanligt tilldragande uppenbarelse. Ansiktets fina linjer hviskade om ett vekt sinnelag och i de drömmande ögonen läste man hjärtats godhet. Man kunde dock ej undgå att i ansiktet spåra en skarpt framträdande blekhet. Hon var sjuk, sades det. De båda unga kvinnorna voro ryskor och hette Acxiutitsch. De vistades hos släktingar på det natorsköna Fritzhem.

Elvira – så var den äldres namn – hade för ett år sedan i Petersburg, där hon gick i ett gymnasium, träffats af en förkylning, som ådrog henne en farlig åkomma. Hon blev anbefald att resa utomlands, men vägrade. Först skulle hon vid gymnasiet afsluta sina studier, som ännu kräfde ett års ansträngande arbete. Sedan ämnade hon bli läkare, eller åtminstone ville hon ägna sig åt sin faders, en polack, yrke.

Ovanligt rikt begåfvad, tog hon med stor heder sin examen och reste sedan hit upp till Jämtland för att i den friska luften söka bot för sin sjfukdom och lefva med i denna vilda storslagna natr. Nästan dagligen skulle hon upp till de branta bärgen. Kunde hon ej själf gå, lät hon sig föras i vagn. Där på höjden trifdes hon så väl.

Man fick snart tillfälle lära känna den unga damen och man beundrade henne ej mindre för hennes sätt att föra en konversation än för sitt vackra uttal af och grundliga kännedom om tyska språket.

Klimatet gjorde sådan värkan, att hon i fjor fullt återställd reste härifrån. Några bland stadens manliga ungdom, som svärmade kring de båda vackra fjärilarna, lade i en lyckad afksedsfäst sina lyckönskningar för Elviras utervunna hälsa i dagen. Där var yrande glädje. Föga kunde den firade 19-åringen då ana, att hon skulle återkomma hopplöst sjuk…

Hennes sjukdom – pleurit – fick ett residiv och började sarga lungorna. Läkarne lämnade henne valet fritt mellan Krim och Nizza. Hon valde Nizza. Och där tillbrakte hon senaste vintern. Tillståndet förvärrades, trots hennes 6 läkare. Hon skickades till Schweitz, men hon längtade gränslöst till Sverige, till Frösön, till den vilda naturen uppe bland bärgen. Hon kom hit ytterligt försvagad…

En morgon för några dagar sedan ville hon plötsligt resa hem till Polen. Hon fick resa, den älskliga flickan, men hem till sin allsmäktige fader där uppe.

”Evad är alla jordens teatrar, alla operor och baletter, mor härligheten här uppe i himlen” ropade hon i yrsel kort före sin död. Hon hälsade i febril brådska till alla bekanta, nämnande deras namn, hvarefter hennes ande flyktade hän till de rymder om hvilka hon talade i sådan extas. Blomman bröts. . .

I fredags förkunnade klockornas dofva malm, att det förgängliga af den vackra Elvira A fördes till sitt hvilorum, Det dystra sorgetåget skred öfver Frösöbron bort till gamla kyrkogården medan den nedgående solen värgade horisontens strimmor purpurröda. Där vid de dödas bostade hade kända och okända stämt möte för att bringa den i lifvets vår skördade kvinnan, om hvilken de hört berätas så mycket gott, en sista hälsning. Begrafningsceremonietn förrättades enligt den lutherska kyrkans ritual. Sedan de tre skovlarna mull fallit på den smyckade kistan, sjöng en kvartett ”Stilla skuggor”.

Den unga ryskan bäddas af älskande händer ned bland oräkeneliga vackra rosor, hennes älsklingsblommor. De vattnas med tårar, som sent skola komma dem att vissna.
Kdr